Handlingar definierar ofta vem vi är, om inte för andra så i alla fall för oss själva. Så vad säger då kyrkans handlingar att kyrkan är? Känner vi igen Jesu handlingar i våra?
Vår diakonkollega Linda reflekterar om det som pågår i spåren av coronapandemin och om kyrkans roll i det.
Vad gör vi som kyrka, som ingen annan gör?
Inte sällan, i den tid vi nu befinner oss, ställs just denna fråga. Ett försök till en slags kompass för vad vi i kyrkan ska lägga våra resurser på. Vad vi ska ”bevara, lämna och erövra”. Jag kan undra om den frågan ska svaras på utifrån det perspektivet?
Vi talar allt som oftast om de existentiella dimensionerna i tillvaron. Att vi i Sverige behöver finna ett språk för det vi upplever även när tillvaron skakar om. Vad är det att klart och tydligt förkunna evangelium? Vilket språk behöver vi idag för att förkunna upprättelse, befrielse och hopp?
De existentiella frågorna kan naturligtvis många uppleva och ha ett språk för, utan att definiera sig som andlig eller religiös. Så – ska vi då inte tala? Ska vi därför tystna? Så gäller även det vi kallar för barmhärtighetens språk, det vi gör när vi möter varandra i ögonhöjd. Det gör också den som inte delar min tro – ska jag därför sluta?
Paulus frågar korinthierna – märker ni inte att Jesus Kristus finns hos er? Och jag tänker – det är inte säkert att vi gör det. Även när Jesus gick här på jorden kände man inte alltid igen honom, men man anade vem han var i handlingarna. Handlingar definierar ofta vem vi är, om inte för andra så i alla fall för oss själva. Så vad säger då kyrkans handlingar att kyrkan är? Känner vi igen Jesu handlingar i våra?
Anna Alebo skriver i boken – en Gud på knä – ” Jesus levde i bönen, berättelserna, riterna. Men han vandrade på torgen, över ängarna, i bergen och på gatorna. Där mötte han människorna mitt i deras vardagsliv. Så är det fortfarande.” Människan har kanske glömt Gud, men Gud har inte glömt människan, den tilliten och tron får vi vandra i.
Så åter till frågan jag inledde med; och nej, jag menar att denna fråga inte är kompassen för de vägval som vi kan behöva göra. Vi behöver naturligtvis se, analysera och agera (och i agerandet ligger också att avsluta) men den kompass vi behöver för det, är Guds ord. Det är i uppdragsbeskrivningen som till exempel kan vara hämtad från Matt. 25:35. Det är i den barmhärtighet som sker i ögonhöjd som vi ska vara, dock med kunskap så att vi handlar i klokskap. Om vi inte går denna väg som kyrka, riskerar våra kyrkor att eka utan klangbotten.
Om även andra vill dela dessa uppgifter, kanske med en annan uppdragsbeskrivning, så låt oss mötas där, för att tillsammans verka för Guds rike!
Linda Wennerholm, diakon
Lämna ett svar