Förra veckan presenterade vi Sveriges kristna råds materialbank för att arbeta med det diakonala temat livsmod och existentiell hälsa. Idag delar vi ett inlägg av Susanne Gorne, kommunikatör på Svenska kyrkans nationella nivå, tillsammans med en film från Diakonicentrum i Norrköping. /Karin & Lotta

”Du är sjuk, du har psykiska problem, vi sätter in dig på LSS-boende.”

Det är gripande att höra den unga tjejen Amelia berätta om i vilket skick hon var när hon kom till Diakonicentrum i Norrköping: som en fruktansvärt trasig människa – med självskadebetende, drogberoende och tidigare självmordsförsök. Och detta trots att flera insatser hade gjorts av samhället. Man hade försökt ta hand om sjukdomsbilden och diagnoserna. Ändå var det något som saknades.

När vi jobbade med att ta fram filmen från Diakonicentrum i Norrköping och lyssnade på Amelias berättelse, så slogs jag av något hon sa, att ingen någonsin hade lyssnat på henne. Att de som försökt hjälpa henne bara hade sett på henne som brukaren eller patienten. Det var först på Diakonicentrum som någon hade sett på henne som en människa. Någon stod upp för henne och hävdade med bestämdhet att hon var bra och kunde klara allt.

Kan det vara där diakonin har sin styrka och sin viktigaste roll? Att lyfta fram den unika människan. Den enda i sitt slag, men som samtidigt är en jämlike med alla andra. Och att det är först då som livsmodet kan återkomma.

Susanne Gorne, kommunikatör