Djur har en unik förmåga att öppna dörrar till människors inre på ett sätt som mänskliga hjälpare inte klarar av.
Under en tid som nyutbildad socialpedagog jobbade jag, Lotta, extra på ett behandlingshem. Där arbetade en rad kloka och erfarna personer, och jag lärde mig mycket av alla möten med olika människor.
I ett av gårdens uthus inhystes en tibetansk bergsget, inlånad från grannens gård. Han hette Kristoffer och älskade hasselsly. Stor och stolt, nästan majestätisk, lugn och tålmodig, med sin snövita ragg och sina kloka ögon blev han en vän för många på behandlingshemmet. Det var lätt att gå ut till Kristoffer och sätta sig där en stund. Jag tror att han fick del av många förtroenden som en trofast och uthållig lyssnare. Någon som inte dömde eller kom med invändningar, som erbjöd sin varma päls för klappar och tårar, som inte röjde några hemligheter.
Djur har en unik förmåga att öppna dörrar till människors inre på ett sätt som mänskliga hjälpare inte klarar av. Det har blivit dags att här på diakonibloggen lyfta temat djur i diakonalt arbete. På vilket sätt kan kyrkan föra in i sin verksamhet den öppnande, stärkande och läkande kraft som djur förmedlar och hur yttrar det sig? Välkommen att tillsammans med oss ta del av några olika erfarenheter och berättelser. Har du också erfarenheter av diakonalt arbete med djur, hör gärna av dig till oss på diakoni.se@gmail.com.
Karin och Lotta
Lämna ett svar