”Det är genom att våga dela lidande och svårigheter med människor i vår närhet som en ärlighet och en äkta förståelse kan växa fram.”

Sommaren är här och vi delar sedvanligt med oss av lästips för hängmattan eller läsfåtöljen. Karin har läst en ny bok av Sofia Camnerin.

Stå ut med de andra – en bok om kärlek och enhet av Sofia Camnerin, Verbum, 2023.

Författaren tar oss med på en resa i försoningens tecken. Den behandlar komplexiteten i försoning och skillnaden mellan försoning och förlåtelse. Boken syfte är dock inte att enbart lära oss om försoning och förlåtelse – det är snarare bieffekter till det egentliga budskapet som handlar om att våga leva sida vid sida även om vi inte alltid tycker samma eller lika. Att våga acceptera olikheter men för den delen inte ha överseende med övertramp eller överträdelser.

Det är inte enkelt och det är ingen lätt väg att gå. Det märks att författaren är en van skribent och har ett flertal böcker bakom sig. Hon väver in sin egen erfarenhet, dels i kunskapsmässiga referenser men framförallt genom att göra liknelser med kunskaper inhämtade från det egna livet. Hon skriver väldigt vackert och ärligt om att våga leva i sårbarheten, att våga leva fullt ut som människa med de svårigheter och det lidande som vi alla möter. Det är genom att våga dela lidande och svårigheter med människor i vår närhet som en ärlighet och en äkta förståelse kan växa fram. Men författaren stannar inte vid att endast uppmana oss att dela vår sårbarhet med varandra – hon visar hur svårt det i praktiken kan vara .

”När vi i olika sammanhang talar om sårbarhet och kraft i sårbarhet, slutar vi ofta där. I kyrkliga sammanhang kan vi exempelvis enas om att det är viktigt med sårbarhet och att sårbarhet är en förutsättning för att människor ska kunna känna sig välkomna, att det skapas rum när sårbarheten erkänns. Men fortfarande är det svårt att på riktigt erkänna den egna sårbarheten och än mer ge utrymme åt den. Det är förhållandevis sällan vi delar vår egen sårbarhet med varandra, låter smärtan bli synlig, och om vi gör det riskerar det att bli ensidigt”

Genom författarens egna referenser och egen erfarenhet i relation till den modell kring försoning som hon tecknar, ger boken ett stort och trovärdigt intryck på mig som läsare. Detta eftersom författaren faktiskt gör det hon uppmuntrar till, nämligen delar en del av sin egen sårbarhet och sina reflektioner kring vad det bidragit till och hur det faktiskt påverkat både tro och liv.

Boken har även med ett konkret avsnitt om metoder för att nå enhet som exemplifieras i konsensusmetoden, om vikten av tålamod och inlyssnande. Som avslutning sammanfattar författaren några råd i punktform. Råden ska vara ”en påminnelse och vägledning i arbetet för enhet i en värld fylld av olikheter och konflikter”. Hon betonar vikten av att se varje människa, att föröka se helhet i skapelsen, att engagera och aktivera – inte bara prata, utan göra, och påminner oss om att allt inte är svart och vitt utan oftast både och. Hon uppmanar oss att söka strategisk konsensus, påminner oss om att vi inte är fullkomliga och uppmuntrar oss att öva oss i tålamod och lyssnande. Till sist ber hon oss att söka rättvisa och att leva i kärlek, det vill säga leva i GUD.

Karin Ahlqvist, diakonibloggen