Sommaren är här och vi delar sedvanligt med oss av lästips för hängmattan eller läsfåtöljen. Idag presenterar vi en bok om att möta döden i sitt arbete.
”En dag ska du och jag dö. Men alla andra ska vi leva.”
Känslostorm – att möta döden i sitt arbete, av Patrik Thunholm, JW förlag och utbildning, 2022.
Flera gånger dök den upp i jobbmailen, reklamen för denna bok. En bok som inte kommer från det kyrkliga sammanhanget, men som uppenbarligen hade ett ärende att nå mig som diakon i Svenska kyrkan. Vi som kyrkoarbetare arbetar ju nära livet och döden på olika sätt – i begravningssamtal, krisarbete, sorgegrupper, vid sjukhussängar och i det existentiella samtalet. Jag blev nyfiken och nu i sommar, när jag hittade den i min bokstreamingtjänst, har jag lyssnat på den (jag studsade först lite inför förlagsnamnet, men det visade sig inte alls ha med Jehovas vittnen att göra).
Redan titeln berättar något om vad författaren vill förmedla: I mötet med döden är vi aldrig så professionella att vi inte drabbas av känslor. Döden berör oss, som en oundviklig del av livet, att vara människa. Patrik Thunholm har ett förflutet inom bland annat försvaret, räddningstjänsten och polisen och har en gedigen erfarenhet av att möta döden på olika sätt. Boken bygger på berättelser från den egna erfarenhetsbanken och ger exempel på olika möten med döden – våld, olyckor, drogrelaterad död, suicid med mera. Han berättar öppet och avskalat om olika situationer och ger också mycket fakta. Samtidigt beskriver han vad dessa möten gör med honom själv som yrkesperson och människa.
Boken är inte som jag tänker mig en klassiskt uppbyggd lärobok med fakta, teorier och modeller, inte en verktygslåda eller uppmaningar om att göra si eller så. Den är ett slags förmedlande av berättelser, erfarenheter och reflektioner som skapat insikt och klokskap. Den är pedagogiskt upplagd i den mån att de olika kapitlen indelas efter olika former av död, såsom självmord, mord, överdos och lägenhetsundersökning, som beskriver en situation där en person återfinns avliden sedan en tid, ensam i sin lägenhet. Ett kapitel handlar om suicidprevention, ett annat om den svåra uppgiften att lämna ett dödsbud och ett tredje fokuserar på hjälp till hjälparen och vikten av att som yrkesperson få dela sina upplevelser och tankar i gruppsamtal eller handledning.
Den existentiella dimensionen finns med genom boken, naturligt i berättelserna om livets skörhet såväl som genom tankar kring skuld och skam. Författaren vill göra upp med den machokultur som varit rådande inom de mansdominerande miljöer där han haft sin yrkesverksamhet. Mot slutet av boken beskriver han hur mötet med döden på det privata planet skakar om honom på ett sätt då de yrkesmässiga erfarenheterna inte räcker till, när han får veta att hans egen far under pandemitiden får besked om framskriden cancer.
I boken finns trots temat en ton av hopp och livsbejakande. Thunholm har akademisk kunskap och gott om praktisk erfarenhet och han uttrycker sig på ett tillgängligt sätt. Jag kommer på mig med att tänka att han skulle passa som sommarpratare i P1, då han har en förmåga att på ett livsnära och mänskligt sätt berätta om det som är svårt i livet. Det sista kapitlet kallar han Livet före döden, ett kapitel där han ger uttryck för sin syn på livet, att ta vara på det som blivit en givet, där han också reflekterar över de privilegier som han själv fått del av i livet.
Författaren avslutar:
Idag räds jag inte döden, utan är snarare rädd för det otillfredsställande livet. Mitt mått på rikedom är att leva ett meningsfullt liv. Ett liv där det finns utrymme att reflektera och blotta sin sårbarhet. I mitt fall: att vara en skrivande människa som delar med sig.
Charlotte Säll, diakonibloggen
Lämna ett svar