Kyrkornas diakoni är del av samhället, inte något separat. Jag tänker att vi som arbetar med diakoni därför alltid måste ta vår utgångspunkt parallellt i kyrkans uppdrag att vandra vid sidan av och tillsammans med den som är i utsatt livssituation, samtidigt som vi har till uppgift att synliggöra de systemfel som gör att vi människor hamnar snett.

Idag ser Sverige annorlunda ut än för femtio år sedan. Det politiska samtalet har inte längre en självklar förförståelse av att alla människor är lika mycket värda. Därför märker vi inom Hela Människan att det allt oftare måste börja där i våra dialoger med kommuner och myndigheter. Och idag ses detta ofta som radikalt, för vissa rentav provocerande, att vi inte gör skillnad på människor. Detta blir i sig politiskt.

Vår organisation måste hela tiden ha örat mot rälsen vad gäller lokala behov. Vi utgår från statistik, till exempel CAN:s undersökningar som visar på skolungdomars drogvanor. Men vi måste också utgå från själva den lokala politiken – hur kan vi både kroka arm för att vara del i att uppfylla dess mål och samtidigt påvisa vad som skaver? Officiella siffror på antalet hemlösa i en kommun stämmer sällan, då måste vi berätta vad vi ser med egna ögon.

Både vi och regionerna ser att människor som av olika skäl känner skam inte uppsöker vård. Vi har länge påtalat detta och även tryckt på att ett nationellt politiskt uppdrag för regioner och kommuner är att vården ska vara tillgänglig för alla. Det har resulterat i att vi nu, med regioners hjälp, öppnat några läkarmottagningar i vår egen dagverksamhet. Här ringlar köerna till doktorn långa.

Hela Människan har dock sitt mest kraftfulla politiska verktyg i podcasten Tusen Röster. Vi har åtagit oss att ge tusen personer i vår verksamhet över hela landet möjlighet att ge sin livsberättelse, så podden kommer att pågå i många år. Samtalen handlar ofta om vilka förutsättningar man som barn gavs att göra sunda livsval, men inte sällan påtalas konkreta systemfel. Skrämmande många berättar om hur fort det kan gå från att exempelvis ha ett fungerande arbetsliv som pilot, men därefter blivit sjuk, hamnat i skilsmässa och efter bara något drygt år även förlorat bostad. Dessa människor ger oss också så kloka perspektiv på vad som är viktigt här i livet, nämligen sammanhang. Vår önskan är att dessa berättelser används av många som arbetar med diakoni, som ett verktyg för att visa politiken hur människor har det.

I pandemin gick den gemenskap vi erbjuder från att ha setts som politiskt ointressant till att bli hårdvara. Gemenskap räddar liv! Detta var vi noga med att visa på olika sätt och då ramlade plötsligt bidragspengar in som vi annars aldrig fått ta del av.  

Diakonins röst och opinionsbildning bör alltid ta sin utgångspunkt i de människor vi möter och deras egen berättelse. Må vi aldrig hemfalla åt att lämna de fattiga och ensamma, de som sällan får rubriker. Dessa människor finns alltid kvar mitt ibland oss, och med dem har Jesus kallat oss att slå följe.

”…Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner…”

Ylva Eggehorn, Sv.Ps. 717

Mia Nilson, generalsekreterare Hela Människan

Vi lyfter ämnet opinion och påverkansarbete på diakonibloggen. I några inlägg framöver får vi ta del av tankar och erfarenheter från olika organisationer. Har du som läsare något som du skulle vilja dela med dig av är du välkommen att höra av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta