Diakonibloggen har fått möjligheten att publicera en intervju med diakon Agneta Grimberg. Intervjun publicerades inför allhelgonahelgen i tidningen Inblick 2023-11-02 och vi återger här texten i sin helhet. Text och foto: Monika Ekström Gomér.
Agneta Grimberg är diakon i Älmhults kyrka. I nästan 25 års tid har hon lett ”Leva vidare-grupper” för dem som mist sin livskamrat. Foto: Monika Ekström Gomér
I början av hösten bjöd diakonen Agneta Grimberg in dem som nyligen mist sin livskamrat till samtalsgruppen ”Leva vidare”. Under de fem träffarna är igenkänningen hög och samtalen många. Agneta vet att sorgen så småningom bleknar, men att saknaden alltid är kvar.
Allahelgonahelgen närmar sig; en helg för att speciellt komma ihåg dem som redan lämnat jordelivet. Agneta Grimberg är diakon i Älmhults kyrka och möter många sörjande.
– Vi behöver en dag där vi minns våra nära och kära på ett särskilt sätt. I Älmhults kyrka läser vi upp alla namnen och tänder ett ljus för var och en som gått bort under året, berättar Agneta Grimberg.
– Alla de här ritualerna som vi har är till hjälp i sorgen. Det går inte att bara glömma eller ta bort den, fortsätter hon.
Idag ökar antalet som väljer bort begravning helt, men Agneta tror att de missar något viktigt även om en begravning innebär många praktiska beslut.
– Den sörjande bearbetar sorgen under tiden begravningen planeras. Det är jättejobbigt, men man bearbetar oavsett. Och det ger en stund att gråta ut.
Hur viktig graven blir är olika från person till person.
– För en del är det viktigt att ha en gravplats att gå till. För en annan kan det vara minneslunden, och då kan det vara vilken minneslund som helst, dit man kan gå och tända ett ljus.
Bjuder in till samtal
Två till tre gånger om året leder Agneta Grimberg en ”Leva vidaregrupp”.
– Vi bjuder in dem som mist sin make, maka, sambo, särbo eller livskamrat på något sätt.
Åldrarna varierar, men Agneta tror inte att sorgen skiljer sig åt på grund av det.
– Det som skiljer sig åt är hur man kan ta sig vidare. Om du är yngre är det så klart svårt att mista någon, men du kanske har kraft och ork att gå vidare med något annat.
– Det är inte lättare att mista någon som pensionär eller äldre. Ibland är det lätt att tänka att det är självklart att någon måste gå först, men det är rätt svårt att mista någon då också.
Agneta berättar att de som mist någon behöver andningshål i sorgen. För yngre kan det vara arbetsplatsen eller en fika med vänner. För äldre kan det vara svårare.
– Är du pensionär och jättegammal, så har du inte lika lätt att hitta en plats att sätta sorgen på paus. Om man orkar kan det vara att gå ut en runda eller om man har en trädgård om man klarar att jobba i den.
De som levt länge tillsammans har ofta fungerat som team med uppdelade arbetsuppgifter. Då är risken att den som blir kvar inte klarar ”den andres uppgifter” som exempelvis matlagning, att betala räkningar eller tanka bilen.
– Har du under en lång sjukdomsperiod tagit hand om din make eller maka mister du inte bara din äkta hälft, utan också din uppgift.
Varannan vecka
”Leva vidare-gruppen” träffas varannan vecka och fungerar bäst om det gått några månader sedan dödsfallet.
– Är det för nära inpå så orkar man kanske inte och har fullt upp med att organisera. Det brukar vara mycket pappersarbete och vänner brukar fortfarande höra av sig. Har det i stället gått för lång tid så har man kommit en bit i sorgen, trots att den alltid finns kvar.
Agneta försöker hålla grupperna små med mellan tre och fem personer.
– Man ska orka med både sin egen och de andras sorg. Ibland är det ganska tunga saker.
Gruppens syfte är att sörjande ska få möta andra i samma situation. Agneta poängterar att hon varken är psykolog eller terapeut, utan en som lyssnar. De är alltid två ledare.
– Man behöver lyssna mycket och se mycket. Två ser mer än en.
Gruppen träffas fem gånger och det finns olika steg att gå igenom. Tidigare var Agneta noga med att följa stegen, men idag finns de mer i bakhuvudet. Första frågan vid varje träff är: ”Hur har ni haft det sedan senast?”
– Då säger kanske någon: ”Jag vet inte vad jag ska göra med alla grejer” eller ”jag kan inte somna” eller ”vad ska jag göra med alla papper?” Det är det som ligger på deras hjärtan just då som är viktigt att prata om.
Någon annan känner ofta igen sig. Det kan exempelvis komma en fråga om hur man byter elbolag.
– Då blir det ett samtal kring det, och det blir till hjälp den gången.
Få tillbaka glädjen
En viktig fråga är hur man får livsglädjen tillbaka, och att bara väcka frågan kan vara till hjälp.
– Det svåra och tunga behöver vi inte leta efter, utan det kommer alltid. Men hur man hittar glädjen och det som jag kan bli glad för, det får man ibland leta efter och fånga när det kommer. Det kommer inte av sig själv.
Det är viktigt att förstå att det både går och är okej att känna glädje mitt i sorgen.
– Det är lätt att tänka att det ska vara en jämvikt, men det är 100 procent sorg och 100 procent glädje.
– Det ska inte vara 30 procent mot 70 procent. Jag kan vara så förtvivlat ledsen och ändå känna glädje. Efter julen är det en återsamling, en sjätte träff, då gruppen äter middag tillsammans.
– Frågan brukar vara: ”Hur ska jag överleva julen?” och tankarna går kring allt man brukade göra tillsammans.
Återsamlingen är en avslutning, något Agneta poängterar är bra.
– Meningen är inte att man ska fastna i sorgen, utan gruppen heter ”Leva vidare”. Därför tror jag det är viktigt att vi gör något som markerar att nu är det slut.
Nya bekantskaper
Det händer att gruppmedlemmarna själva tar initiativ till att fortsätta träffas. En grupp bestämde att de skulle resa tillsammans. Andra har träffats för att dricka kaffe hos varandra.
– De hittade nya bekantskaper och det är ju fint, det är ju jättebra.
På frågan vad det betyder att ha en tro svarar Agneta att det då finns ett hopp om att ses igen.
– Det är inte hopplöst och det finns någon som bär mig, jag är inte ensam.
Även om inte alla som kommer till gruppen är troende avslutas varje samling med en bön som står i Psalmboken. Ingen har nekat Agneta att be den.
Efter nyår bjuder Agneta in dem som mist sin livskamrat under hösten till en ny ”Leva vidare-grupp” med fem träffar under våren och en återsamling efter sommaren.
Monika Ekström Gomér
Bön i allahelgonatid
”Gud, du som bor i evigheten, bara med dig kan jag tala öppet om min kära, som du har kallat hem till dig. Bara du lyssnar tåligt. Bara du vet hur min älskade har det nu. Dagar och veckor går, andra människor lever sitt liv som vanligt, men inget kan fylla tomrummet för mig. Hjälp mig att bära ensamheten och att tacksamt minnas allt vi hade tillsammans. Men låt mig inte fastna i minnen utan ta vara på det stycke liv jag ännu har kvar, och de människor som finns omkring mig. Säg mig att min vän är i trygghet och glädje hos dig, och att också jag en gång kan få komma dit. För Jesu skull. Amen.”
Ur bönboken ”Tradition och liv”, Verbum förlag, och bön nr 102 i bönboksdelen, Svenska psalmboken.
Lämna ett svar