Hur utövas diakonalt ledarskap? I några inlägg får vi del av exempel på hur diakoner leder och inspirerar utifrån några olika perspektiv. Här ger Helena Ask en inblick i sin vardag.
Jag är kapten, styrman, däcksman, kock, serveringspersonal, maskinist och matros. Bilden av ett skepp kan beskriva hur mitt diakonala ledarskap ser ut. Jag pendlar mellan rollerna. Den viktigaste rollen är nog att se till att vi håller kursen. Utmaningen är att vara både ledare och en i teamet. Vi tar många beslut tillsammans i vårt diakonala team. Jag kallar mig hellre coach och verksamhetsledare än chef. Men ibland måste jag ta obekväma beslut själv. Allt kan jag inte berätta vilket kan vara svårt för mina medarbetare att acceptera eftersom vi annars ofta har en öppen dialog.
Nästa utmaning är att jag är mellanchef, lite skojigt uttryckt, en halvledare. Det är frustrerande att ena stunden kunna påverka och ta egna beslut för att i nästa, tvingas acceptera att högre ort bestämmer. Som diakon är jag dock van och fostrad i att leva profetiskt, det vill säga varna, påtala, ropa ut det jag ser av orättfärdiga strukturer i samhället men även inomkyrkligt. Vi behöver vara modiga, som Jesus var. Inte nöja sig. För människans skull. Och Guds.
Ett exempel på det är när jag initierade medverkan i kommunens pridevecka. Hbtq-frågorna visade sig vara lite osynliga, det var känsligt och lite trögt. Det fick föras en del samtal med ledning och andra så att vi formade ett program som alla kunde vara bekväma med. Föredrag, mässa och pridetåget blev otroligt lyckat och jag kunde stolt konstatera efteråt att det var värt mödan.
Det finns en aldrig sinande ström av diakonala behov vi skulle behöva ta tag i och i min roll ligger att påtala vilka resurser som krävs. Jag ber ofta om urskiljningens ande; vad behöver vi utveckla och kanske avveckla? Den största utmaningen för oss just nu är vår otillräcklighet. Människor som söker oss mår allt sämre och deras livssituation är mer komplex. För att orka, och med vår vision att människor ska få rätt stöd, samverkar vi med andra aktörer och har kunskapsutbyte. Bönen har en självklar plats. Till Sinnesrogudstjänsterna slussar vi dem som inte är redo för en högmässa men som söker. Vi diakoner har huvudansvaret. Både gudstjänsten och fikasamvaron efteråt har vi sett kan för en del få livsavgörande betydelse. Och i den glädjen orkar vi lite till, och det hjälper oss att hålla kursen.
Helena Ask, diakon och enhetschef för diakoni och samhälle i Södra Vedbo pastorat
Lämna ett svar