Hösten 2022 sände Aktuellt på SVT ett inslag om det diakonala arbetet i Skärholmens församling utanför Stockholm. Tittaren fick följa diakonen Ola Osbeck under en dag där han både mötte och berättade om människor som befann sig i nöd. Ola avslutade inslaget med att säga: ”Det är lite märkligt, ett samhälle där kyrkan går in och blir en aktör för någonting vi trodde att samhället stod för.” Efter det följde en debatt i media om vems ansvar det är att möta den nöd som fler och fler människor drabbas av i vårt samhälle.
Efter andra världskriget utvecklades vårt samhälle då välfärdsstaten började ta form och detta innebar att kyrkans diakoni fick söka en ny roll. Diakonin förändrades från att på många håll ha varit en del av fattigvården till att bli ett komplement till det som stat, region och kommun kunde erbjuda människor. Diakonins uppgifter var från början främst praktiska och utvecklades efter kriget till att erbjuda människor en plats för de existentiella frågor och utmaningar som uppstår när nöden drabbar. Idag ser dock många diakoner att vi backar tillbaka till en ett diakonalt arbete likt det som utfördes för 100 år sedan. Vi står i ett nytt samhällsklimat där det diakonala arbetet ersätter det som vår välfärdsstat ska erbjuda människor i nöd.
En diakon ska leda det diakonala arbetet i församlingen och se till att arbetet anpassas efter den kontext som församlingen befinner sig i. I det arbetet och i mötet med den som är i kroppslig och själslig nöd ska diakonen söka samverkan med övriga samhället och vara en röstbärare för dem som inte har någon röst att stå upp för sig själva: ”I första hand bör dock församlingen ge kunskap och vägledning så att den som har rätt till stöd i vårt samhälles välfärdssystem också hittar vägar för att få tillgång till det stödet.” skriver biskoparna i Ett biskopsbrev om diakoni (s 36).
Det står ingenting i något biskopsbrev att diakonen och det diakonala arbetet ska ersätta det som stat, kommun och region ska erbjuda människor i nöd. Som diakoner behöver vi ständigt fundera på hur och varför vi utför våra diakonala uppgifter. När vi hamnar mitt i nöden och möter människor som inte kan betala hyran, inte har mat för dagen, inte kan köpa kläder till sina barn så är det vår uppgift att fundera på vad som är den bästa och mest rätta vägen att agera på just i den specifika situationen. Här ger biskoparna oss vägledning genom att tydliggöra att vi inte är en 112-verksamhet, utan i vårt diakonala arbete ska vi först se på ett problem, efter det ska vi analysera det och till sist ska vi agera och handla (Ett biskopsbrev om diakoni, s 34).
Trots biskoparnas tydlighet kring diakonens och det diakonala arbetets roll ser det inte längre ut så i praktiken för många diakoner. Håller vårt diakonala arbete på att förändras? Går vi från att vara det som biskoparna önskar – ett komplement till stat, region och kommun – till att i stället ersätta det som varje medborgare har rätt att få för att klara av sitt dagliga liv? Om svaret är JA på dessa frågor; hur går vi vidare för att stå stadigt i det nya diakonala landskapet som nu tar form? Vem har mandatet att omformulera det diakonala uppdraget?
Anna Moilanen, diakon
Hur utövas diakonalt ledarskap? I några inlägg får vi del av exempel på hur diakoner leder och inspirerar utifrån några olika perspektiv. Har du tankar och erfarenheter? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta
Lämna ett svar