Vi på diakonibloggen fick del av tankar och dikter från sjukhusdiakon Klara Roxbergh. Denna text publicerades i Svensk Kyrkotidning nr 3 2025. Dikten vi delar idag är skriven av Klara Roxbergh och Markus Stenbeck.

I mitt arbete som sjukhusdiakon kommer jag ofta in i en situation där människor är i kris. Det kan vara en av livets svåraste stunder för den andre. Det kan vara hotet mot det egna livet eller en närståendes som tornat upp sig. Varje person unik. Varje situation unik. Krisens energi i rummet känns igen. Förlusten. Ovissheten. Förtvivlan. Tacksamheten. Ilskan. Chockens overklighet.

Och min vördnad inför att få gå in i det rummet. Sitta där vid sängen. Stå vid båren. Intill. Och dela hjälplösheten inför situationen.

Om vi kan bidra till hopp så ligger det nog främst i närheten. Att det finns någon som möter min blick, som stannar kvar. Ibland ber vi tillsammans men Gud är alltid nära också när vanmakten genomborrar allt.

Det har blivit tydligt att detta gör något med mig, något mer än att jag blir berörd i mötet. Även i ett så djupt meningsfullt, och därför tillfredställande arbete, finns ett slitage. Risken är stor, både för sjukvårdspersonalen och för oss, att vi tar ut oss på jobbet och kommer hem utmattade, gör alla måsten och sedan kraschar i soffan. Går miste om vår aktiva återhämtning. Flertalet av mina kollegor, liksom jag själv, känner behov av ett kreativt sätt att bearbeta och uttrycka det vi är med om. Allt vi erfar processas inom oss och kommer till uttryck, men inte längre som berättelser om enskilda personer utan som ord, musik, bild och dans.

Kanske är det ett sätt att gråta och skratta med den andre, detta lekande som också är ett läkande inom oss. Här följer texter som jag har skrivit som var genom mina inre processer av möten med andra. Texterna liknar mer drömmar än redogörelser över vad vi har varit med om tillsammans.

Klara Roxbergh, sjukhusdiakon

—

Dörren öppnas
det är vi som händer här 

för oss som har tårar kvar
sjunger kanske dagen vackrare
fastän ingen vet
om sången finns kvar
när tårarna sinat

Min ingång
är nu din utgång
och min utgång
är nu din ingång
Vi hör ihop, du och jag

Det är som att varje atom i dig
är känd av mig
Det är som att vi
hur långt vi än gått
alltid kommer hem
efter de där sista orden

Vi är av samma lunga, du och jag
lånar kraft av varandra
där dörrarna stängs

av Klara Roxbergh och Markus Stenbeck