En dag dök denna drabbande text upp i facebookflödet och Diakonibloggen fick lov att dela med oss av den till våra läsare. Texten är skriven av sjukhuspräst Katarina Gäddnäs och publicerad på Kyrkpressen.fi, varifrån även bilden är hämtad.
Jag måste vara ärlig. Jag vet inte hur länge jag orkar. Jag vet inte vad den fysiska distanseringen gör med oss människor på sikt, som individer, som samhälle, som kyrka. Jag hade just fått börja stava på evangeliet, att det inte är på orden, utan på närvaron, kroppen, det kommer an. Att jag får gå med hopp och ljus, nudda med fingertoppar, be om välsignelse, ibland hålla om stadigt och länge tills gråten tagit slut. Jag har inte kunskap och kompetens att ha åsikter om stora samhällsavgörande frågor. Jag väljer att lita på att de som bestämmer fattar rätt beslut och även om så inte skulle vara fallet, måste vi som grupp agera lika, för samhällsnyttans skull.
Men nu ser jag nästan varje dag ljuset slockna i ögonen på sjuka och gamla människor som inte längre kan träffa sina anhöriga. Några människor blev genast snabbt sämre när besöksförbudet på sjukhus och äldreboenden infördes. Jag har sett förtvivlade människor försökt kommunicera med en förvirrad förälder genom sjukhusfönster. Personalen gör ett fantastiskt arbete: rullar sängar, öppnar fönster, håller mobiler och surfplattor, men det är inte samma sak som att få sitta bredvid sin älskade, släta till kudden, fukta läppar, hålla handen.
De där stororden TACK och FÖRLÅT behöver ofta en lång startsträcka för att lyfta. Den startsträckan är ofta tysta timmar tillsammans vid en sjuksäng eller en dödsbädd. De orden är det som behövs ibland för att någon skall kunna släppa taget och gå vidare.
När allt till sist kläs av oss: yrke, fritidsintressen, ägodelar, hus och hem är det relationerna som finns kvar. Vi finns till som människor, i egenskap av medmänniskor; vi är någons barn, syskon, förälder, vän eller älskande. När också relationen tas ifrån oss, då slocknar ljuset i människans ögon, trots att det doftar underbar sommar genom sjukhusfönstret och bofinken sjunger i björken. Vem är det till sist vi skyddar genom besöksförbud? Och varför?
Det är säkert tjänstefel, men ibland går impulsen verkligen inte att hejda. Den är stark som en kärlekens jordbävning. Ibland måste jag få hålla en hand, vidröra en panna, hålla om, hålla kvar. Kommunicera det som inga ord räcker till för: Du är älskad, du är förlåten, allt kommer att bli bra. Hur det än går, är du buren av Gud.
Det är inte bara de sjuka och döende, det är alla i ensamhushåll, alla mina älskade församlingsmedlemmar, alla med psykisk ohälsa och overklighetskänslor. Alla som inte fått tanka tillräckligt mycket hudkontakt, anknytning, beröring, smekningar, alla med ömhetsunderskott som nu plötsligt känner sig upplösta i sina gränser, vars verklighetsuppfattning blir suddig, otydlig.
Kära, älskade människor när allt detta är över: må vi aldrig, aldrig glömma vad som är viktigast av allt – att vi får vara tillsammans, att vi får röra varandra, att vi angår varandra. Att Gud har skapat oss till gemenskap.
Tills dess: Må Han som gick genom reglade dörrar och rörde dem som andra föraktade, må Han välsigna dej med närvaro och ett tillvänt ansikte.
Katarina Gäddnäs, sjukhuspräst i Mariehamn
Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar